...och här nedan följer Lars version av förlossningen. Läs och njut!
Fredag den 9 April 2010
Stina och Lars sista timmar som DINK:s (Doubble Inkom No Kids) från att ha väntat i ca 42 veckor. Trots den långa förberedelsetiden kom det som en käftsmäll när vi var på Specialist mvc och läkare Lisa Pettersson sa till oss att blir det inget natten mot fredag så ska ni inställa er på förlossningen kl 08.00 på fredag för att bli igångsatta. Nu är det på allvar.
Trots det hårda och raka beskedet och en befarad sömnlös natt så stämplade vi in på förlossningen kl 08.03 fredag morgon, otroligt nog helt utvilade vi sov väldigt bra, både den blivande modern och fadern. Väl på förlossningen blev vi välkomnade av personal som stod i givakt och tog emot oss precis som att det var CG & Silvia som kom. Nä så var det inte direkt, inte en själ såg vi på hela avdelningen, det var där någonstans vi förstod att det var nog bara för oss två den här dagen var något alldeles extra, för stora delar av Östersunds kommun var det bara en helt vanlig fredag. Men en tv var påslagen så vi kunde i alla fall se på sporten på morgonnyheterna, vi såg en städerska men det var nog inte hon som skulle hjälpa oss idag.
Ytterligare lite väntan och en dam ganska nära pension med en bricka där det stod överläkare på gick förbi, vi tvingade till oss ett hej men mer än så blev det inte där. Till slut kom det en undersköterska förbi, Lena Von Essen, fint efternamn minsann endast det bästa är gott
nog åt finfolket från Härdal och Särna det var nog så de tänkte när dom la schemat. Hursomhelst, Lena var inte så stel som namnet kan antyda utan var riktigt trevlig och bra, hon checkade in oss på rum 305 med en magnifik utsikt rakt in i betongdjungeln på Östersunds
sjukhus, men om man bröt nacken uppåt till det läget när den nästan går av så kunde man faktiskt se gamhimmeln, det var sol idag. Efter ett tag fick vi se en livs levande människa till, det var barnmorskan Aila Persson en helt underbar människa. Hon tog blodtryck och satte en ctg-kurva, tiden flöt på och vi gjorde oss hemmastadda i rummet.
09.00
Ronden stegar in, tre bestämda donnor tidigare nämnda Aila samt två stycken läkare, en yngre modell som hette Anna och en äldre som hette Torun. Ingen av dem ville, trots påtryckningar, uppge sina efternamn. Efter en liten undersökning, både in och utvändigt och en kortare
överläggning, kom så beskedet, det här är inget att vänta på vi kör igång. Den äldre doktorn Torun fick det stora och ärofyllda uppdraget att göra hål på fosterhinnan. Med hjälp av ett par pianofingrar och en virknål av plast sprack hinnan och vattnet forsade ut, sedan gick allt
med en rasande fart och ungen var ute på en kvart. Säkert, you wish det var en väldigt lugn föreställning där de med stora ögon stod och tittade på när det sipprade ut några fattiga
droppar fostervatten. De två läkarna tackade för sig och gick, vi var nöjda, nu är vi på gång och i och med det blev det till att byta rum. Vi gick genom den långa korridoren till rum 302. Där skulle vi spendera våra sista timmar som oansvariga ungdomar utan ansvar för annat än oss själva och med tuffaste problemet hur man ska få tag på sprit till helgen. Nästa gång vi skulle gå ut genom dörren på 302:an skulle vi göra det som stolta föräldrar till ett litet barn.
10.00
In på 302:an kommer det tunga artilleriet i form av en droppställning som innehåller en värkstimulerande vätska som heter Syntasinom. Vet inte vad det är förutom att synta står för att det är gjort på syntetisk väg och enligt ännu obekräftade uppgifter innehåller det även sperma men som sagt vi vet inte säkert.
10.30
Aila är inne och hör hur läget är. Stina säger att hon känner sig lite yr och det startar en viss tankeverksamhet hos Aila och i och med det gick solen i moln. Det verkade inte vara något större hot det där med yrseln så vårt största problem för tillfället är att det ser ut att
det blir regn snart, men det är ju bra för potatisen.
12.00
Alla fördomar angående sjukhusmaten besannades när det var dags för lunch, vi fick order om att det fanns en bricka att hämta i matsalen med en servett som var märkt med Pihlström. Maten som serverades var kokt potatis med någon form av fiskgratäng. Till det serverades
givetvis kokta gröna ärtor, kan det bli mer sjukhus? Mycket till lunch blir det dock inte för den blivande modern, hon mår illa och värkarna börjar tillta allt mer. Lars får äta upp det mesta av maten och till och med ärtorna duger i honom. Han som annars är ganska kräsen i maten. Just när det är som djävligast för Stina ringer det på hennes telefon, Dolt nummer. Vi är för nyfikna för att inte svara och på andra sidan telefonlinjen är en dam från Trygg Hansa som vill prata
barnförsäkring, bad idea. Men lustigt att typ kunna säga till damen att nej vi har inte fått barn än, men om vi kan höras om tio minuter så… Aila kommer in och ökar trycket ytterligare på droppåsen, nu gör det ont.
13.00
Dosan som är kopplad till barnets hjärtljud fungerar dåligt så den ska nu bytas ut mot en skallelektrod som Aila kopplar in direkt på barnets huvud, den manövern gick bra och vi kan återigen se att allt ser bra ut med bebisen. Värkarna ser ut att tillta allt mer.
13.30
Nu ska ett nytt skift kliva på, vi bockar och bugar oss för den fantastiska Aila, vi säger till varandra att vi kan nog inte få en lika bra till som henne. In genom dörren stegar kvinnan som kanske ska föda vårt första barn, kommer Poppa före 20.30 blir det Carina Sjöqvist som hjälper oss. Hon såg ut att vara från Sundsvall tyckte Stina och ja, kanske var det inte så att hon luktade lite sulfat. I och med bytet så börjar det göra riktigt ont, Stina har en stilla bedjan om att få byta plats med mig men hur skulle det se ut om hon skulle skriva den här skildringen, nä du tack.
15.00
Ett par riktigt tuffa timmar med rejält tilltagande värkar ska nu Carina kolla om värkarna har gjort något jobb. Stina är en riktig pessimist och hon hotar med att ta fönstervägen ut och bara skita i allt och istället ta en after work på stan. Nåväl nästa uttalande från Carina fick Stina att hylla henne som en gudinna, konversationen som följde lät så här
C- ”OH härligt du är öppen 5 cm, du får vad du vill”
S- ”ge mig ryggbedövning”
End of discussion. Nu gick det faktiskt snabbt, en narkosläkare ringdes in samtidigt som en massa prylar rullades in på rummet följt av en undersköterska. Sen kom hon, smärtlindringens Zlatan, hon var från Polen tror jag, hörde inte vad hon hette men djävlar vad bra hon
var. En kvart senare hade jag en helt pånyttfödd fru, hon som för 30 min sedan var på väg att be hela personalen att dra åt h-vete. Nu var hon redo att åka vasaloppet, tänk vad lite droger gör med kroppen.
17.00
En riktigt skön timme har förflutit med lite middag, ris med kycklinggryta och till det lite kokta grönsaker. Vad annars, det bildar tillsammans på tallriken en härlig färgblandning av grått, vitt
och grönt och det ser ut som att det redan har varit mat till någon, men en annan dag.
17.45
En ny undersökning visar att öppningen nu är 7 cm och går att relativt enkelt töja till 9 cm, det ser lovande ut. Efter ytterligare en halvtimme så börjar värkarna ta en annan form, det är nog så att de första krystvärkarna börjar visa sig. Runt 18.30 tiden börjar Carina att plocka i ordning för att göra en förlossning hon känner sig säker på att det kommer att komma innan hon går hem för dagen. Hennes skift slutar kl 20.30 och nu börjar det snurra i skallen det är nära nu.
Smyger ut ur rummet och drar iväg ett par sms till folk som sitter hemma i stugorna och väntar på besked, beräknad ankomst runt åtta-tiden.
19.00
Värkarna börjar tillta, kanske inte så mycket i styrka men i mängd det är nästan bara en minuts uppehåll mellan värkarna. Jobbigt förstås, Stina blir helt slutkörd när hon inte får vila i mellan jobben. Samtidigt som detta sker så börjar bebisen att få högre puls det får Carina att bli lite orolig. In kommer överläkare Margaretha Persson som vi för övrigt mötte imorse. Ett kort rådslag och resultatet av detta blir att in kommer en febertermometer. Mycket riktigt, som de
befarat, Stina har feber och det medför att även Poppa har feber därav den höga pulsen. Hastigheten på det värkstimulerande droppet skruvas ner, värkhastigheten går ner till ett lugnare intervall. Därmed rök chansen att få se på Sportspegeln den här fredagen.
Droppställningen som nu börjar se ut som en amerikansk julgran, fullproppad av grejer, får ytterligare påfyllning av en påse antibiotika. Som tillsammans med två Alvedon ska göra susen för den här lilla krisen. Värkarbetet får sig ett rejält bakslag och stannar i det närmsta av, vi känner av pressen från landstingsledningen när de börjar gå upp för oss att vi kommer nog att bli tvungna att använda ett nytt skiftlag. Fan också det är oss hela länet kommer att skylla
på om Uitto med anhang kommer att höja skatten i höst.
20.30
Jaja, gjort är gjort, vi får stå vårt kast. In kommer gäng nummer tre nu måste vi se till att det blir klart det här skiftet. Teamen leds av alltid lika glada och käcka överläkare Margaretha, som alltid har en vits i bakfickan. Tyvärr blir den också allt som oftast kvar i bakfickan. Sigun Svelander däremot, där är kvinnan som vi sätter vårt hopp till, 55-års ålder, låter som hon skulle kunna komma från Foppaland, hon känns helrätt. Runt 21.00 har febern lagt sig så
droppet skruvas upp och värkarna börjar åter tillta.
21.30
Nu är värkarna starka och av en annan sort, nu går vi in ett nytt stadie. Förhoppningsvis är krystvärkarna det sista momentet, man kan säga att nu har vi passerat Oxberg.
22.00
Sportspegeln börjar sitt första inslag och det handlar om... Nä nä stopp och belägg det var ju inte läge för den idag. Istället får jag titta på när Sigun känner efter att öppningen i livmodern nu är tio cm, en liten kant av moderhalsen däremot är kvar men det fixar Sigun galant hon trycker helt enkelt undan den. Det är startskottet för slutspurten, jag vet inte om det är ett löfte eller inte men Sigun säger att Poppa kommer att komma ut till oss på fredagen, en kamp mot
klockan börjar. Efter en snabb lektion i hur man gör när man krystar känner vi oss vid gott mod. Vi eller kanske mest Stina går igenom ett par krystvärkar. Under en av krystvärkarna kan fru Svelander inte hålla sig, utan denna underbara människa busar till det och tjuvkikar.
Av nio millioner svenskar, tvåhundra millioner amerikaner, enkommatre milliarder kineser och en djävla massa ryssar och polacker, så är det hon, Sigun Svelander från Foppaland som blir den första människa som ser Poppa. De första rapporterna tyder på ett visst släktskap med Leif
Loket Olsson, ganska lite hår överkammat på ena sidan. Men nåja vi var nöjda ändå. Nu följer en halvtimme med fortsatt värkarbete. Sigun jobbar på lite på sidan om med bland annat att plocka fram landstingets alldeles egna kollektion av barnkläder givetvis i glada och moderiktiga färger nämligen vit och vit och med landstingets logotyp i en härlig blå kulör. Till det en vit mössa SNYGGT.
23.00
Stina gör ett jättejobb med krystningen, min spänning i tillvaron består av att se på det lilla snöre som tillhör skalpelektroden som är fäst i barnets huvud. För varje krystning så ser man hur snöret flyttas ut en liten bit för att sedan dras in igen, men förhoppningsvis inte lika långt in som ut.
23.15
Något är definitivt på G, med några snabba handgrepp så har sängen blivit en meter kortare och fått benstöd. Sigun har bytt ut sina Birkenstock mot ett par mer vattenbeständiga tofflor från hennes hemtrakter, detta har hon matchat med ett förkläde i genomskinlig plast och armbågslånga handskar i samma färg. Arbetet fortlöper med bra fart, genom att ha koll på snöret så kan jag med blotta ögat se att det går framåt synd att kalla det med rasande
fart men ändock framåt. Klockan har hunnit bli 23.25 när jag sviker mitt löfte till Stina att jag skulle hålla mig ovanför midjehöjd och inte fara runt och snoka så mycket i de lägre regionerna, kan inte hålla mig och tittar bara lite grann och banne mig om det inte är ett
litet människohuvud därnere. Släktskapet med Loket kan dock ännu inte
helt avfärdas. Sedan går det faktiskt fort, för första gången på hela dagen sker en tempoväxling, en sköterska vid namn Kristina kommer in för att hjälpa till. Ett par riktigt tuffa krystningar senare är nästan hela skallen ute, på inrådan av personalen låter Stina bli att
trycka på ett par värkar för att det inte ska gå för fort. Trots en olidlig smärta och kraft så fixar hon det och belöningen kommer kl. 23.39. Ut kommer Poppa i en jädra fart snabbt avtorkad av Kristina, sedan upp på magen hos mamma Stina. Där ligger Poppa helt tyst och
bara tittar på oss och vi är inte sämre, vi glor tillbaks. Några stillsamma och helt underbara minuter följer, sedan bryts tystnaden av Sigun som frågar, såg ni om det var en pojke eller flicka. Vi tittar på varandra, ingen av oss tänkte på att titta på det. Hon lyfter upp
Poppa och tar av handdukarna. Från och med denna stund får vi klart för oss att Poppa inte längre bara är en ”bebis i magen” utan faktiskt en liten flicka på 54 cm, med en vikt på 3920 gram, med ett huvudomfång på 37 cm och med världens lyckligaste föräldrar.
